Livet fortsätter som vanligt...

... för mig men mina tankar går till norr där det aldrig blir som förr. Fy så hemskt. Känner mig så hjälplös. Man vill göra något men vad kan man göra? Skulle vilja krama om dem allihopa. Det får jag ju göra snart, men jag skulle vilja träffas under andra omständigheter.

Igår var jag "hjälpis" på onsdagsträningen. Det blev ett rätt stort gäng även om det var glest till en början. Det är svårt att hålla kurs för så blandade ekipage. Men det var roligt och lärorikt. En massa mysiga trevliga jyckar och mattar och hussar. Några var med från nybörjarkursen som jag var hjälpis på också, det var roligt att se vilka framsteg de har gjort.

Jag kände av ryggen lite så hundarna fick bara komma ut en snabbis. Skickade Ozzy några ggr till rutan och det börjar kännas rätt bra. Alla moment känns rätt bra nu faktiskt och jag börjar längta efter att testa på riktigt. Bara störningsdelen krånglar egentligen. Tränade lite platsliggning eftersom de fick ligga och vänta medans jag tränade med den andra. Eller Bilbo tränade jag inte så mycket med, skrattade mest åt honom. Han är så rolig, han blir jättehet när han måste ligga och vänta. Däremot är hans fotgående katastrof. Jag förstår att Jonas drar sig för att träna det för man blir knäpp. Visst det skulle gå att fixa, men vem orkar? Finns det någon frivillig så varsågoda.

Har varit hos kiropraktorn i morse igen. Knäckte till höften igen. Han tyckte att jag blivit rakare. Han hittade även en kota i nacken som behöves knäckas till lite.

Är ledig i helgen och det känns skönt. Lite omtumlande med allt som hänt. Känner mig trött.

Tack för alla hälsningar jag fått här i bloggen i gårdagens inlägg, det uppskattas. Kram / Nina

Idag blev Filip en ängel

En stjärna har slocknat alldeles för tidigt. Idag omkom min kusin Filip i en olycka. Han blev 11 år. Det är så fruktansvärt och ofattbart. Per och Ulrika har förlorat en son. Oskar en bror. Leif ett barnbarn. När man är 11 så har man precis startat livet, det är inte meningen att det ska sluta då. I mitt minne är han full av liv och så kommer jag alltid att minnas honom. Han lämnar ett stort tomrum efter sig.

En liten Ängel

”Var inte ledsen lilla mamma

jag var tvungen att gå.

Den dagen hände det

och då orkade inte mitt hjärta slå.

Älskade pappa mitt liv blev så kort.

Ta hand om varandra när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter och det finns ingen tröst.

Men lyssna till ert hjärta och ni kan höra min röst.

Jag finns inte bland er men jag finns ändå.

Jag hör era böner och älskar er så."

Vi ses igen / Nina

Ryggskott.... fyyy vad ynkligt!

Jahapp.... då har man fått ryggskott.

I söndags skulle jag städa här hemma och var lite lätt förbannad över att mitt hem förvandlats till dataförvaring, kanske inte hela men förutom datarumet så har gästrummet också blivit datarum, speldatarum fick jag förklarat för mig. Sladdar och grejer överallt! Så mitt in denna frustration så skulle jag städa och då blir man inte lite lätt irriterad på kaoset, jag menar var börjar man. Jonas o Bilbo pep iväg på Agility, det var väl det enda jag inte var arg på i söndags. Så jag började släpa runt på grejer och skulle flytta ut några stolar som inte behövde stå här uppe de tog bara plats. De var lite klumpiga att bära och jag var ju lite arg, bar väl inte så ergonomiskt. Klick lät det i ryggen och sedan kunde jag inte räta ut den.

Men tjurig som jag är så slutade jag inte där. Lyckades kutryggad få ner stolarna i källaren och dammsugaren har reglerbart munstycke så jag lyckades damsuga också, och städa toaletten men där tog det stopp. Då fick jag riktigt ont och det spred sig ner mot låren så det var bara att ge med sig. Ryggen såg ut som ett S. vilken syn. Fick även smeknamnet Quasimodo av humoristerna här hemma.

Efter viss övertalning så gick jag med på att åka till kiropraktor idag. Det ångrar jag inte för han knäckte ut ryggen igen så det känns faktiskt rätt bra. Tydligen så är det ena höften som spökar. Det visste jag ju egentligen, men, men.

Jag kommer igen, är bara lite stelare än vanligt och promenader är den bästa medicinen.

Men det är så retligt och man känner sig så ynklig!

Så nu har bloggen blitt en gnällblogg! Nä skärpning! Nästa inlägg ska vara smultrondoftande och rosenrött sött.

På återseende // Nina

Ta tjuren vid hornen, eller tjuren i koppel?

Nu har jag bestämt mig för att på riktigt ta tag i störningsträningen på fullaste allvar. Det har ju varit lite si och så med detta. Vissa gånger sköter han sig exemplariskt medan han andra gånger är VÄLDIGT billig. Det är ju så retligt för det är ju inte själva lydnadsmomenten som är problemet. Utan det runt omkring. Allmänlydnad. Jag menar hör bara på ordet, låter ju skittrist!

Sen tycker jag faktiskt att det är tråkigt att vissa tror att han bara är en gapig, pipig hysterisk hund. De som gått när han dämpat sig för det gör han. Och ja, det spelar roll vad andra tycker om min hund. Inte mig utan min hund. För han är världens underbaraste och jag skulle inte byta honom mot någonting. Jag vill ju att hela världens ska veta hur underbar han är också. Så nu är onsdagarna vigda åt störningsträning. Tisdagar med när vi hinner.

Sen vet ju ni som har aussies eller känner aussies, att de kan få ett speciellt läte. Detta läte kan driva mig fullstängt till vansinne. PÅ riktigt.

Fast trots detta så är jag nöjd med dagen. Det tog ett tag för honom att dämpa sig och jag fick säga till honom på skarpen några gånger. Men sista gången jag gick upp så var MIN Ozzy tillbaka. Den fina goa, lekfulla som kan träna i timmar. Det gjorde vi inte. För det behövdes inte.

Han är underbar, önskar att alla skulle få testa. Men han är inte helt lätt. Tänk er en oinriden mustang. Typ så.

Men det kommer att bli så bra, vänta bara.
Kram